Svenska kulturen
När man frågar svenskar vad som gör det svenska samhället speciellt ger de ofta minst ett av följande svar: Jämställdhet; Miljömedvetenhet; Deras sätt att utbilda och uppfostra barn; Deras demokratiska system; Ordning och reda; Rättvisa; Deras sociala välfärdssystem; Gemensamma svenska kulturella värderingar och drag. Facebook Twitter Mail Skriv ut Svensk kultur är inte enhetlig utan består av olika drag.
Institutionen för svenska och flerspråkighet
Det är det som gör den svensk och värd att bevara. Jag är född och uppvuxen i Tyskland jag kom hit som åring , men gör anspråk på att vara djupt assimilerad i den svenska kulturen. Jag har lärt mig min svenska läxa. Den läxan lärde jag mig på ett mycket mera medvetet sätt än den svenska läxa som en infödd svensk lär sig: jag fick nämligen lära om när jag bytte land, så småningom nation och mitt i alltihopa också kultur.
Jag fick — och emellanåt får — kämpa, precis som alla som verkligen vill landa i sitt nya land får kämpa. Jag har behövt brottas med den svenska kulturen och behöver emellanåt göra det ännu idag: tro mig, den svenska kulturen finns. Innan jag dock räknar upp några av de drag som jag menar utmärker den svenska kulturen måste jag klargöra att jag inte menar att något av dessa drag på något sätt är unikt svenskt: tyvärr har debatten förfallit till den punkt där ett sådant klargörande behövs.
Jag menar att det är kombinationen av de olika dragen som utgör det svenska. I mitt påstående att kombinationen av dessa olika drag utgör det svenska ligger inte heller något påstående om att just precis varenda en infödd svensk delar alla de kulturella uppfattningar som jag menar gemensamt utgör det svenska. Däremot måste varje svensk förhålla sig till dess olika kulturdrag, och till summan av dessa kulturdrag.
Det första draget i den svenska kulturen medvetenheten om marginaljorden. Det finns en strävan efter oberoende av och från andra som präglar den svenska kulturen.
Startsida - Nyheter
Under mycket lång tid i den svenska historien fanns det platser i landet där man kunde undkomma maktens tillsyn, i vart fall maktens dagliga tillsyn. Den som bodde långt inne i skogen eller i utkanten av de bebyggda trakterna både var tvungen och fick möjlighet att reda sig själv. Den som kan reda sig själv beundras därför av andra. En relaterad aspekt är föreställningen om en problemlösande konsensus.
I de för europeiska förhållandena små byarna fick man trots alla krav på att kunna reda sig själv på gott och ont samarbeta, i all synnerhet innan byarna sprängdes genom talets skiften. Det kom ingen godsherre och instruerade bönderna hur de skulle göra, utan bönderna fick klara sig själva, och för att klara sig själva, var de ofta hänvisade till att organisera sig själva.
Byalaget, sockenstämman och vad mer av beslutande församlingar det fanns på lokal nivå var tvungna att komma överens: någon som kom och pekade med hela handen fanns ju inte. Var man oenig, fick man lösa det. Detta utesluter förstås inte på något sätt att det fanns fejder och fiendskap också i det historiska Sverige, men erfarenheten att det mesta är ett organisations- och kommunikationsproblem sitter djupt.
När byarna hade försvunnit i skiftena tog folkrörelserna över den kulturella konsensustraditionen.
Kristendomen och förståelse för svensk kultur
Baksidan av detta mynt är uniformismen. Hade man väl bestämt något, fick ingen avvika från detta. Eftersom beslutet hade föregåtts av diskussioner i den gemensamma församlingen, fanns inget socialt utrymme att vara illojal mot beslutet. Vissa diskussioner kunde man också på förhand räkna ut skulle leda till sådana bråk att hela samarbetet riskerade att bryta ihop: alltså var — och är — det bäst att hålla tyst och att anpassa sig till rådande omständigheter.