Tvångsmässig personlighetsstörning behandling
Generalistisk behandling är särskilt utformad för EIPS. I behandlingen tränar du färdigheter i relationer, impulskontroll och känsloreglering. Både individuell terapi och gruppterapi ingår.
Tvångssyndrom (OCD)
Dialektisk beteendeterapi (DBT) fokuserar på att minska självskadebeteende och andra destruktiva beteenden. Personlighetssyndrom benämndes tidigare »personlighetsstörningar« och är vanligt förekommande, förenade med sämre livskvalitet, funktionsbegränsningar och sämre hälsa, och de förblir ofta odiagnostiserade. Etiologin är komplex, och både genetiska faktorer och miljöfaktorer bidrar.
Ett personcentrerat, förståelseinriktat arbetssätt är viktigt för diagnostik och samarbetsallians. Vid samsjuklighet med både personlighetssyndrom och andra psykiska tillstånd bör den relativa betydelsen av de olika tillstånden för den kliniska bilden värderas för att undvika överdriven multidiagnostik. Utförlig anamnes är avgörande för diagnostik och värdering av svårighetsgrad.
Personlighet kan definieras som det väsentligen stabila mönster av tankar, känslor och beteenden som utmärker en persons unika sätt att möta, hantera och anpassa sig till sina livsomständigheter. I livsomständigheter inkluderas allt från oväntade och väntade händelser till relationer, uppgifter och problem i personens tillvaro.
Personlighetssyndrom – vad är det och hur ställer man diagnos?
När detta väsentligen stabila mönster är så dysfunktionellt och maladaptivt att det medför ett »kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden« använder man begreppet personlighetspatologi eller mer specifikt »personlighetssyndrom« [1]. Allmän översikt av kunskapsläget Man kan med fördel anlägga ett livsperspektiv på utvecklingen av personlighetssyndrom [2].
Redan i tidig barndom är det möjligt att notera förekomst av särdrag i personligheten. Dessa särdrag är då inte stabila, och livsomständigheter kan ha ett betydande inflytande över utvecklingen. Stabiliteten i personlighetsdragen ökar emellertid successivt under tonåren och tidig vuxen ålder och ändras därefter mer långsamt till åtminstone årsåldern [3].
Mycket talar dock för att personlighetsdrag under inflytande av livsomständigheter och även det normala åldrandet aldrig blir helt stabila. Det innebär att varken särdrag i personligheten eller diagnostiserade personlighetssyndrom har den absoluta stabilitet som man tidigare antog [4, 5]. Prevalensen av personlighetssyndrom i befolkningen anges sammantaget vara mellan 4 och 15 procent [6] med en betydligt högre förekomst i kliniska grupper.
Prevalensen i primärvård rapporteras till 25 procent [7], och motsvarande siffra i psykiatrisk öppenvård är ca 50 procent [8].
De negativa konsekvenserna av personlighetsproblematik är betydande [9], samtidigt som sådan problematik ofta förbises diagnostiskt och därmed också riskerar att inte beaktas. En viss andel av de personer som uppfyller kriterier för personlighetssyndrom kommer ifråga för specifik behandling inom psykiatrisk vård. De flesta personer med personlighetssyndrom kommer dock inte att kunna erbjudas någon specifik behandling för personlighetsproblematiken, eftersom utprövade behandlingsmetoder saknas vid flertalet former av personlighetssyndrom.
Av samma skäl som befolkningen i övrigt kommer personer med personlighetssyndrom förr eller senare i kontakt med primärvård och i många fall även med specialiserad somatisk vård. Personlighetsrelaterad problematik medför, om än i varierande grad, bristande adaptivitet i samspelet med andra människor, vilket ofta försvårar samarbetet vid vårdkontakter.
Ansvarsbrist och Personlighetsstörningar
Behandlingsutfallet vid psykisk sjukdom såväl som vid somatisk ohälsa är därtill regelmässigt sämre vid samtidig personlighetsproblematik []. Därför är det av särskild betydelse att medarbetare inom alla vårdverksamheter skolas i ett professionellt förhållningssätt som så långt möjligt ökar förutsättningarna för att dämpa och begränsa konsekvenserna av sådana samarbetssvårigheter.
Anmärkningsvärt är att man i två omfattande svenska epidemiologiska undersökningar funnit påtagligt ökad dödlighet hos personer som vårdats i sluten och öppen vård med personlighetssyndrom, oavsett kluster Fakta 1. Den ökade dödligheten gäller såväl naturliga som onaturliga dödsorsaker [12, 13] och är de facto högre än vid t ex bipolär sjukdom och schizofreni.
Klassificering Det forskningsbaserade kunskapsunderlaget beträffande etiologi, förlopp, fenomenologi och behandling av de olika formerna av personlighetssyndrom är synnerligen ofullständigt. En konsekvens är att personlighetssyndromen klassificeras och kategoriseras främst baserat på klinisk fenomenologi.